En mycket vanlig uppfattning är att brottsligheten ser ut som den gör och inte går att påverka. Det är fel.

Genom att använda metoder som bygger på forskning och beprövade erfarenheter går det att förebygga, förhindra och försvåra för potentiella gärningspersoner att begå brott. I exempelvis New York har den anmälda brottsligheten minskat med cirka 80 procent under de gångna 25 åren. Framgångsfaktorerna handlar främst om ett effektiviserat polisarbete genom ett tydligare chefs- och ledarskap, användning av ny teknik samt samverkan med näringslivet mot brott.

Den främsta utmaningen i Sverige är därför att komma ifrån tanken om att det inte går att påverka brottsligheten samt att våga tänka i nya banor. Det är viktigt att använda evidensbaserade metoder för att minska brottsligheten snarare än att bara använda högre doser av samma gamla medicin, trots att den visat sig ha begränsad effekt, varit verkningslös eller till och med helt kontraproduktiv.

Ett sätt att minska brottsligheten är att ta bort förutsättningarna för brott genom så kallad situationell brottsprevention. Det handlar exempelvis om tekniska lösningar (kameror, larm, lås, DNA-märkning etc.) för att för att göra stöldbegärliga objekt mindre tillgängliga samt åtgärder för att öka den informella och formella sociala kontrollen (exempelvis genom åtgärder i den fysiska miljön eller en ökad närvaro av polis, ordningsvakter, väktare, värdar och/eller ideella aktörer).

Läs mer: Lindgren, M. (2018). New York-modellen. En reportageserie om kampen mot brottsligheten. Jure förlag, Stockholm.

Länk till denna myt: http://mytbingo.tryggaresverige.org/myt1

Tweeta

Under många år har det funnits en föreställning att den enda brottsförebyggande åtgärden är att göra människor mindre motiverade att begå brott. Det är fel.

Självklart är det viktigt att med så kallad social prevention genomföra tidiga insatser för barn och unga för att på så sätt påverka de förhållanden som har betydelse för individens möjligheter till ett bra liv, vilket i bästa fall kan bidra till att minska benägenhet att begå brott. Den sociala preventionen har emellertid fått allt mindre förutsättningar att lyckas - skolan dras med stora problem, vissa hamnar tidigt i ett utanförskap, andra kommer till Sverige först i vuxen ålder, den allmänna värnplikten är avskaffad etc.

För att minska brottsligheten är det därför viktigt att alltid komplettera den sociala preventionen genom att också tillämpa så kallad situationell brottsprevention. Det handlar om att minska sannolikheten för att brott ska begås genom att göra brotten mindre lönsamma, mer riskabla och svårare att utföra. Exempel på situationella åtgärder är olika tekniska lösningar för att göra stöldbegärliga objekt mindre tillgängliga och attraktiva, t.ex. genom lås, larm, kameror och DNA-märkning. Andra exempel på situationella åtgärder är att öka den formella och informella sociala kontrollen, t.ex. genom åtgärder i den fysiska miljön eller genom att använda poliser, ordningsvakter, väktare, värdar etc.

Läs mer: Cohen, L. E. & Felson, M. (1979). Social change and crime rate trends: a routine activity approach. American Sociology Review, vol 44(4), s. 588-605.

Länk till denna myt: http://mytbingo.tryggaresverige.org/myt2

Tweeta

En vanlig uppfattning är att kommunerna har ansvar att förebygga att invånarna utsätts för brott. Det är fel.

Kommunerna har i dagsläget omfattande skyldigheter när det gäller att bedriva och tillhandahålla en rad viktiga samhällsfunktioner. Det handlar om social omsorg i form av skola, räddningstjänst och biblioteksverksamhet. Dessutom ska kommunerna arbeta med miljö- och hälsoskydd, vatten och avlopp, renhållning och avfallshantering, plan- och byggfrågor, civilt försvar samt säkerställa bostadsförsörjning till kommunens invånare. En annan viktig skyldighet är att hjälpa och stödja personer som utsatts för brott, särskilt kvinnor och barn.

Däremot saknar kommunerna i dagsläget ett lagstadgat ansvar att arbeta med brottsförebyggande frågor. En konsekvens av detta är att det brottsförebyggande arbetet ser mycket olika ut i Sveriges 290 kommuner. Vissa kommuner saknar helt förmågan i form av resurser, utbildning, kompetens, organisation, system, processer etc. att förebygga brott, medan andra kommuner bedriver ett aktivt och väl fungerande brottsförebyggande arbete.

En viktig fråga för det framtida arbetet med att minska brottsligheten är därför att säkerställa att kommunerna ges ett tydligt lagstadgat ansvar också för det brottsförebyggande arbetet.

Läs mer: Kommunallagen (2017:725)

Länk till denna myt: http://mytbingo.tryggaresverige.org/myt3

Tweeta

I den allmänna debatten hävdas ofta att brottsligheten bara flyttar när förebyggande insatser vidtas på en brottsbelastad plats. Det är fel.

En vanlig missuppfattning är att brottsligheten är svår att påverka och per definition flyttar till ett annat område då förebyggande åtgärder genomförs på brottsbelastade platser, så kallade hot spots. Forskning visar emellertid att ett brottsförebyggande arbete med fokus på situationen och platsens betydelse, så kallad situationell brottsprevention, ofta minskar brottsligheten både i det område som är föremål för åtgärder, men inte sällan också i angränsande områden där inga insatser genomförts.

Det gäller framför allt den typ av brott och ordningsstörningar som påverkar människors livskvalitet i vardagen, som t.ex. inbrott, cykelstölder, bilstölder och våld i offentlig miljö. Att förekomsten av så kallade överflyttningseffekter är liten förklaras framför allt av de tillfälligheter som gärningspersoner utnyttjar för att begå brott. Brotten är många gånger oplanerade och tillfället gör tjuven. Den situationella brottspreventionens grundidé är därför enkel i teorin - tar vi bort tillfälligheterna att begå brott minskar den typ av brott och ordningsstörningar som drabbar människor i vardagen – något som också setts fungera i praktiken.

När det gäller organiserad brottslighet i form av t.ex. drogförsäljning och smuggling är gärningspersonerna ofta mer resursstarka och planerade. De har därför både vilja och förmåga att undvika olika hinder. Det innebär att riktade och platsspecifika brottsförebyggande insatser inte medför någon större skillnad, då en stängd kanal snabbt byts ut mot en annan.

Läs mer: Clark, R. V. & Bowers, K. (2017). Seven Misconceptions of Situational Crime Prevention. Handbook of Crime Prevention and Community Safety, 2nd ed., edited by Nick Tilley & Aiden Sidebottom, Routledge, 2017, pp. 109–142.

Länk till denna myt: http://mytbingo.tryggaresverige.org/myt4

Tweeta

En vanlig föreställning är att det är polisen, som genom aktionsgrupper, telefonavlyssning, kameraövervakning och andra rent polisiära metoder, ensam ska bekämpa den grova brottsligheten. Det är fel.

Kommunerna och de kommunala förvaltningarna har stora möjligheter och en viktig roll i arbetet mot den grova brottsligheten, inte minst genom tillstånds- och tillsynsverksamheten. Dessutom kan andra lokala myndigheter, som exempelvis skatteverket, tillsammans med branschorganisationer, företagarföreningar, det lokala näringslivet och fackföreningar, tidigt upptäcka och försvåra för kriminella att driva sin verksamhet.

Arbetet handlar om att slå sönder infrastrukturen för den grova eller organiserade brottsligheten och med hjälp av administrativa åtgärder göra det svårare att begå brott (t.ex. genom ökade kontroller av begagnathandeln) och öka risken att åka fast vid brott (t.ex. genom samordnad tillsyn). Andra åtgärder handlar om att reducera vinsten med brottsligheten (t.ex. genom att utesluta företag med skatteskulder från offentlig upphandling) samt minska provokationer och utrymmet för ursäkter att vara involverad i kriminalitet (t.ex. genom att informera näringsidkare och allmänheten om att aldrig samarbeta med kriminella). Ytterligare andra åtgärder handlar om att minska provokationer (t.ex. genom att utbilda kommunala tjänstemän i lämpligt bemötande, vilket i sig minskar risken för att utsättas för otillåten påverkan).

Läs mer: Brå (2010). Lokal organiserad brottslighet. En handbok om motåtgärder. Brottsförebyggande rådet, Stockholm.

Länk till denna myt: http://mytbingo.tryggaresverige.org/myt5

Tweeta

En vanlig uppfattning är att det är dyrt att förebygga brott. Det är fel.

Enligt nationalekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog finns det stora summor att spara genom ett utvecklat brottsförebyggande arbete. En analys av våld i offentlig miljö visar t.ex. att kostnaderna för ett års gatuvåld i en större kommun kan leda till långsiktiga samhällskostnader på mer än 200 miljoner kronor.

I en annan rapport beräknar Socialstyrelsen att mäns våld mot kvinnor i nära relationer varje år kostar samhället över tre miljarder kronor. Den siffran stiger med det dubbla eller ännu mer om mäns övriga våld mot kvinnor, såsom olaga hot, olaga förföljelse och våldtäkt av okänd gärningsperson, inkluderas. Det är alltså billigare att förebygga brott än att betala för konsekvenserna. Motsvarande beräkningar om brottslighetens kostnader finns från Svensk Handel och Svenskt Näringsliv.

Kunskapen om brottslighetens omfattande kostnader har funnits i flera år, men har hittills inte använts för att på allvar minska brottsligheten i samhället. Förklaringen till detta går sannolikt att finna i att politiken generellt sett är kortsiktig och att ”vinster” i form av reducerade kostnader tar många tiotals år att räkna hem. Till detta kommer att ”vinsterna” hamnar på konton hos många olika aktörer som staten, kommunerna, landstingen, försäkringsbolagen m.fl. och därför är mer eller mindre omöjliga att överblicka utan stort merarbete.

Läs mer: Nilsson, I. & Wadeskog, A. (2012). Utanförskapets pris. En bok om förebyggande sociala investeringar. Studentlitteratur, Lund.

Länk till denna myt: http://mytbingo.tryggaresverige.org/myt6

Tweeta

Många menar att mer samverkan är den viktigaste åtgärden för att förebygga brott. Det är fel.

Ett gammalt talesätt är att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Det gäller även det brottsförebyggande arbetet. Samtidigt riskerar talet om ”samverkan” ofta bli till retorik utan ett egentligt innehåll. Dessutom tenderar ”allas ansvar” lätt bli ”ingens ansvar”. Det ska också noteras att det finns få empiriska utvärderingar av samverkan som visar på effekter på brottsligheten. Till detta kommer att samverkan är dyr då många timmar kan gå åt till fruktlösa sammanträden.

Samverkan i sig förebygger inga brott - samverkan tillför mervärde först när var och en av de ansvariga myndigheterna (eller andra aktörer) på ett professionellt sätt fullgör sin del av det samlade arbete som kan behövas. Detta bygger i sin tur på att det i förväg klarats ut vilka olika roller, mandat och befogenheter som de ansvariga har. Först då kan en förbättrad samverkan, tillsammans med bra samordning och bra samarbete, skapa förutsättningar för att effektivisera olika aktörers samlade brottsförebyggande åtgärder.

Läs mer: Trygghetskommissionen (2018). Aktivera samhället mot livskvalitetsbrott. Trygghetskommissionens förslag på hur säkerhet och trygghet ska kunna öka i människors vardag. Svensk Försäkring, Stockholm.

Länk till denna myt: http://mytbingo.tryggaresverige.org/myt7

Tweeta

I det offentliga samtalet sägs ofta att tryggheten ökar i Sverige. Det är fel.

Även om tryggheten har ökat i många av Sveriges 290 kommuner under de senaste tio åren har det skett en trygghetspolarisering. Trygga kommuner och kommundelar har i stor utsträckning blivit ännu tryggare, medan situationen har blivit allt allvarligare i många av (stor)städernas förortsområden. Det har medfört att många invånare undviker att befolka den offentliga miljön, vilket i sig skapar ödsliga platser med otrygghet som följd.

En undersökning från polisen visar att det finns 61 områden i sammanlagt 22 svenska städer och kommuner där lokala kriminella nätverk anses ha stor påverkan på lokalsamhället. Som en konsekvens av detta ökar brottslighet i form av narkotikahandel, utpressning och människohandel. Detsamma gäller brott som övergrepp i rättssak, olaga hot och bedrägerier. Fler och fler rapporter inkommer också om händelser där varken polis, ambulans eller räddningstjänst vågar sig in i dessa områden utan omfattande förberedelser och förstärkningar.

Läs mer: Polisen (2017). Utsatta områden - Social ordning, kriminell struktur och utmaningar för polisen. Nationella operativa avdelningen, Stockholm.

Länk till denna myt: http://mytbingo.tryggaresverige.org/myt8

Tweeta

Under lång tid har såväl poliser som lokala brottsförebyggare ofta uttalat att det finns olika slag av trygghet, både ”faktisk” och ”upplevd”. Det är fel.

Frågor som rör trygghet har blivit allt mer aktuella i Sverige. Trots det har få aktörer definierat vad som avses med trygghet. Ännu färre har klarat ut vad som egentligen påverkar tryggheten, och knappt någon följer upp och utvärderar vidtagna åtgärder. Inte sällan används trygghetsbegreppet dessutom på ett felaktigt sätt i den offentliga debatten.

Enligt en forskningsgenomgång är trygghet per definition en subjektiv känsla och därmed en individuell upplevelse. Säkerhet handlar istället om den faktiska risken att utsättas, vilket alltså inte behöver ha någon koppling till den enskilde individens upplevelse.

Det innebär att det inte är relevant att prata om trygghet i termer som ”upplevd trygghet” och ”faktisk trygghet”. Det sättet att beskriva trygghet indikerar för individen att dennes upplevelse är fel, och att det finns ett rätt sätt att uppleva platsen/området. Men en subjektiv känsla kan aldrig vara fel. Däremot går det att genom statistiska kalkyler räkna ut hur stor sannolikheten är att en person utsätts för brott på en plats. Det handlar alltså om hur säker en plats är. Av samma skäl är det fel att tala om trygghet i termer av ”falsk trygghet/otrygghet” eller ”riktig trygghet”.

Läs mer: TS (2018:1). Trygghet i samhället. Jure förlag, Stockholm.

Länk till denna myt: http://mytbingo.tryggaresverige.org/myt9

Tweeta